men sen blir jag glad när jag tänker på att solen skiner på någon, någonstans
idag är det söndag igen och jag undrar varför det går så långt mellan gångerna som jag skriver. men så kan det ju väl gå. jag har väl bara mycket annat att pyssla med, verkar det som. fast det har jag ju inte.
dom här dagarna alltså. jag kastar bort dom, och sen kommer dom aldrig mer igen. det här är en åskig och regnig dag, det har redan blivit juli och jag har haft en strålande fin munkenhelg med mina vänner och kvav värme. men jag sitter fortfarande kvar i våren. tror jag. om det inte är vintern, eller om jag inte tror att det fortfarande är i höstas. man kan tro det i alla fall. man kan tro att det här är samma sommar som förra året, som förrförra året, som året innan det och året innan det. för jag kommer ju ingenstans. och nu syftar jag inte på vart jag befinner mig, för det är ju här jag vill vara. men jag sitter fast. och jag vet exakt hur jag ska lösa alla problem och allting som jag tar mig an, men jag kan inte hitta en ände någonstans i det här där jag kan börja reda. så allt slutar bara i en skönt deppig känsla, som inte ens finns, för jag kan inte känna så mycket. jag kan faktiskt inte det. och det är det som stör mig mest.
yours truly,
ebba
Kommentarer
Trackback
