men jag antar att det är normalt och att det går över

jag har ett litet erkännande på lut här. jag tycker inte om nya saker. jag vill inte ha nya upplevelser och jag vill inte utvecklas. jag tycker inte om nya platser och nya förväntningar och nya förhoppningar. helst av allt skulle jag bara vilja vara lika gammal hela livet, bo på samma ställe, umgås med samma människor och göra samma saker. jag är en vanemänniska och jag vet inte vad jag ska göra åt det. jag tycker alltid att allt var mycket bättre förr, och kunde jag så skulle jag vilja leva i en tivolimörk sommarkväll och vara fem år. det var den bästa tiden i mitt liv. jag vet att jag alltid längtar bort och att jag alltid vill att allt ska förändras. men när det väl kommer till kritan så vet jag inte. jag bara vet inte. när jag var femton år så ville jag vara äldre och nu vill jag vara femton. jag tror att det är en evig förbannelse och att det inte bara är jag som lider av den. men jag är vuxen nu och måste lära mig att hantera förändringar. man får avsluta ett kapitel och börja på ett annat. det är väl egentligen inte värre än så.
yours truly,
ebba

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0